Sök artiklar i SveMed+

Tidskrift

Sammanfattning

Vätskebehandling till barn är en aktiv åtgärd som fortlöpande behöver individualiseras, monitoreras och omvärderas. När oral eller enteral behandling är möjlig är det att föredra. • Intravenösa vätskor är läkemedel och vätskebehandling ska ske på samma sätt som vid annan medicinsk behandling. Det innebär att: - Indikation för intravenös vätskebehandling ska finnas. - Behandlingen anpassas till individens behov. -Behandlingen dokumenteras så att given vätskas mängd och innehåll kan fastställas och följas. - Effekt och eventuella biverkningar ska monitoreras adekvat. - Vätskebalans, vikt och plasmaelektrolyter bör följas regelbundet. • En vätskelösnings effekt i kroppen, dess fysiologiska tonicitet och påverkan på osmolariteten, är huvudsakligen beroende av natriumhalten i lösningen. - Lösningar med natriuminnehåll 130–154 mmol/l har natrium på ungefär samma nivå som plasma (P- Na 135–145 mmol/l och är fysiologiskt isotona. - Glukos som infunderas tas omedelbart upp intracellulärt och metaboliseras och bidrar därför inte till osmolaritet i kroppen. - Lösningar med låg natriumhalt men där glukos ger en osmolaritet på 280-300 mOsm/l i förpackningen, kan anges som ”isotona” trots att de i kroppen är uttalat hypotona. • SIAD (Syndrome of Inappropriate Antidiuresis) det vill säga inadekvat ökad frisättning av ADH (vasopressin) är vanligt hos sjukhusvårdade barn. • Nyare data och rapporter ger signaler om ökade risker för allvarlig iatrogen hyponatremi vid rutinmässigt användande av fysiologiskt hypotona lösningar. För att minska risken för allvarlig hyponatremi rekommenderas i första hand lösningar med natriumhalt 130–154 mmol/l. Detta minskar, men eliminerar inte, risken för hyponatremi eller andra vätske- och elektrolytrubbningar. Behandlingen måste fortfarande anpassas och övervakas efter den enskilda patientens behov. • De mest akuta vätske- och elektrolytrubbningarna är chock på grund av vätskebrist, respektive hyponatremi med symtom på hjärnödem. • I akuta situationer inleds behandling alltid med sedvanliga åtgärder för att säkra luftväg, andning och cirkulation. Samtidigt inleds akut riktad behandling mot vätske- och/eller elektrolytrubbningen. • Hos specifika patientgrupper kan onödig natriumtillförsel medföra risk för vattenretention. Till patienter utan ökad risk för SIAD och särskilt då man vill undvika vätskeretention, till exempel hos barn med njur- eller hjärtsjukdom, kan hypotona lösningar med lägre natriumhalt vara att föredra. Adekvat planering och monitorering av vätskebalans och elektrolyter är då särskilt viktigt. • Vätskebehandling med enbart kristalloida lösningar (glukos- elektrolytlösningar) bör endast pågå ett fåtal dygn. Parenteral nutrition bör övervägas efter 48 timmar, tidigare hos nyfödda eller när längre tids intravenös behandling förutses.

MeSH