Sök artiklar i SveMed+

Observera: SveMed+ upphör att uppdateras!



Läkemedelsbehandling av epilepsi – behandlingsrekommendation
Engelsk titel: Drug therapy for epilepsy - treatment recommendations Läs online Författare: Anonymous Språk: Swe Antal referenser: Dokumenttyp: Översikt UI-nummer: 20020120

Tidskrift

Information från Läkemedelsverket 2019;30(3)19-35 ISSN 1101-7104 E-ISSN 2002-2441 KIBs bestånd av denna tidskrift

Sammanfattning

• Underhållsbehandling av epilepsi är symtomatisk. Grundregeln är att behandla efter två oprovocerade anfall, men ett oprovocerat anfall kan räcka om risken för ytterligare anfall är stor. • Antiepileptika väljs utifrån anfallstyp. Hänsyn tas också till faktorer som ålder, kön, epilepsisyndrom, annan behandling, biverkningar och samsjuklighet. • Behandling inleds med ett antiepileptiskt läkemedel i monoterapi, som prövas ut i lägsta effektiva dos. Målet är anfallsfrihet utan biverkningar. • Rekommenderat förstahandsval vid behandling av barn och vuxna med fokala anfall med eller utan utveckling till bilaterala tonisk-kloniska anfall är karbamazepin, lamotrigin eller levetiracetam. Till äldre rekommenderas lamotrigin eller levetiracetam. • Rekommenderat förstahandsval vid behandling av barn och vuxna med generaliserade tonisk-kloniska anfall är lamotrigin, levetiracetam eller valproat. Valproat är dock kontraindicerat hos flickor och kvinnor i fertil ålder, om inte villkoren i särskilt graviditetspreventionsprogram är uppfyllda. • Vid absensepilepsi utan generaliserade tonisk-kloniska anfall rekommenderas etosuximid. • Vid behandlingssvikt på ett första läkemedel prövas i första hand alternativ monoterapi, i andra hand kombinationsbehandling. Tillräcklig evidens saknas för att bedöma effektskillnader mellan olika specifika läkemedelskombinationer. • Vid läkemedelsresistent epilepsi bör man tidigt ta ställning till remiss för avancerad utredning. • För kvinnor med epilepsi bör läkemedelsbehandlingen ses över inför planerad graviditet med målet att säkerställa bästa möjliga anfallskontroll och minsta möjliga risker för fostret relaterat till läkemedelsbehandling. • Konvulsivt status epilepticus bör behandlas utan dröjsmål, parallellt med utredning, för att minimera risken för komplikationer och negativa långtidseffekter. • Psykiatrisk och neuropsykiatrisk samsjuklighet hos personer med epilepsi behandlas väsentligen enligt samma principer som motsvarande tillstånd utan samtidig epilepsi. Personer med epilepsi riskerar att få otillräcklig behandling vid depression och ADHD på grund av omotiverad oro för försämrad anfallskontroll.