Sammanfattning
Klamydia orsakas av bakterien Chlamydia trachomatis
där genotyp Ba och D–K ger ”vanlig klamydia”. Hos
män ger den en okomplicerad infektion med urinrörskatarr,
sveda vid urinering och flytning som huvudsakliga
besvär, och hos kvinnor ses livmoderhalsinfektion
med vaginala flytningar, mellan-/samlagsblödningar
och lindrig nedre buksmärta. Flertalet män och kvinnor
har inga besvär. Infektionen kan finnas i ögats bindehinna
samt i svalg och ändtarm. De viktigaste komplikationerna
är äggledarinfektion (infertilitet och
utomkvedshavandeskap) och bitestikelinfektion. Klamydia
är den vanligaste sexuellt överförda bakterieinfektionen.
Efter en nedgång av antalet fall i Sverige
noterades en ökning från 1997 till 2007 då över 47 000
fall anmäldes. Sedan 2009 ligger nivån runt 35 000
fall/år. Andelen kvinnor är konstant 57 %.
Diagnostik: Nukleinsyra (DNA/RNA) påvisas med
molekylärbiologisk metodik. Prov från slidan eller från
urin hos män har en mycket hög sensitivitet och specificitet.
Sedan en mutation i en målsekvens orsakade
falskt negativa testresultat i två kommersiella metoder
används nu dubbla målsekvenser.
Behandling: Doxycyklin och azitromycin är förstahandsrekommendation
i internationella riktlinjer.
Azitromycin 1 g har sämre utläkningsgrad vid rektalklamydia
och kan i högre grad inducera antibiotikaresistens
för andra bakterier. Det används därför sällan
i Sverige. Den totala doxycyklindosen är av traditionella
skäl 1 g jämfört med 1,4 g i de flesta länder och
behandlingsstudier har visat god och jämförbar effekt.
Ingen problematisk resistensutveckling har skett för
doxycyklin. Klamydia påvisas oftare hos den som tidigare
har haft klamydia. Spontan utläkning före behandling
minskar risken för återinfektion. Betalaktamantibiotika
kan hos en klamydiasmittad orsaka
latent persisterande infektion. Belägg finns för att tarmen
utgör reservoar för en recidiverande genital klamydia
hos framför allt kvinnor.