Sammanfattning
Multipel skleros (MS) är en av de mest frekventa orsakerna till neurologisk funktionsnedsättning
i yngre åldersgrupper. Livstidsrisken för MS i Sverige är cirka 1 på
500 och totalt lever omkring 20 000 personer med diagnosen MS i Sverige, där sjukdomen är mer än
dubbelt så
vanlig hos kvinnor. Vanligen insjuknar man i 20- till 40-årsåldern, men sjukdomen kan också
debutera hos
yngre eller äldre individer. Samhällets kostnader för MS är höga i förhållande till
sjukdomsprevalensen; för år
2005 uppskattades de direkta och indirekta kostnaderna till nära 6 miljarder kronor, som till största
delen beror
på förlust av arbetsförmåga och kostnader för personlig
assistans. Sjukdomsmodulerande läkemedel för MS är
dyra, men står endast för en mindre del av de totala
kostnaderna. De stora framsteg som på senare år gjorts
inom läkemedelsutveckling för MS gör att förutsättningarna för att förhindra utveckling av
funktionshandikapp avsevärt förbättrats för de patienter som befinner sig i den första,
inflammatoriska fasen av sjukdomen.
Samtidigt innebär ett ökande antal behandlingsalternativ, med sinsemellan olika egenskaper, att
kraven på att
på individnivå göra en kvalificerad avvägning av risk/
nytta har ökat. Idag finns ingen sjukdomsmodulerande
behandling som entydigt har visad effekt i den progressiva sjukdomsfasen, men
sjukdomsmodulerande behandling kan och ska ändå övervägas hos vissa undergrupper. För
patienter i senare sjukdomsfaser blir
behovet också större av att få symtomatisk behandling
utprövad för olika sekundära tillstånd, såsom neurogena
smärtor, spasticitet, urinvägsproblem, fatigue och depression. Syftet med denna behandlingsöversikt
är att
belysa de framsteg som gjorts inom området, men också
risker och begränsningar för de terapier som idag finns
tillgängliga.
Sjukdomsprocessen vid MS involverar enbart det
centrala nervsystemet (CNS), som inbegriper hjärnan,
lillhjärnan, hjärnstammen och ryggmärgen, och medför
utspridda inflammatoriska förändringar med åtföljande
ärrbildning (skleros) i nervvävnaden, vilket också har
gett sjukdomen dess namn (1). Historiskt har en rad
olika orsaker, inte minst infektiösa agens, misstänkts
ligga bakom sjukdomen, men under senare år har alltmer övertygande bevis framkommit för att MS
är en
autoimmun sjukdom och därmed en i raden av olika
tillstånd där en eller flera felaktigheter i reglerande mekanismer gör att immunsystemet angriper den
egna
kroppens vävnader. I likhet med andra autoimmuna
sjukdomar tros MS uppstå som ett resultat av ett komplext samspel mellan arvsanlag (gener) och
omgivningsfaktorer (2) (Figur 1)