Sök artiklar i SveMed+

Tidskrift

Sammanfattning

Tourettes syndrom debuterar före 18 års ålder och karaktäriseras av kroniska, motoriska och minst ett vokalt tics som funnits minst ett år. Ticsen debuterar oftast vid 5–7 års ålder. Det finns en tendens till att svårighetsgraden ökar med en topp vid 10–12 års ålder, för att därefter lindras. Ticsen har ett fluktuerande förlopp, med periodvis ökad eller minskad förekomst. Cirka hälften till två tredjedelar förbättras i unga vuxenår. Både ärftliga och miljömässiga faktorer är av betydelse för utveckling av tics. Forskning talar för dysfunktion i de kortikala och subkortikala regionerna, talamus, basala ganglierna och frontalcortex, liksom i signalöverföring däremellan. Vid diagnostisk bedömning och kartläggning av tics bör även differentialdiagnostik och samsjuklighet vägas in. Ofta behöver samsjuklighet eller tilläggsproblematik tillrättaläggas och behandlas först. Vid behandling av tics rekommenderas i första hand psykopedagogiska och beteendeterapeutiska interventioner. När tillståndet orsakar påtagligt försämrad livskvalitet och psykosocial funktionsnedsättning kan läkemedelsbehandling vara indicerad. Neuroleptika har i randomiserade kontrollerade studier (RCT) visad effekt vid behandling av tics, men med hänsyn till biverkningar ska alltid nytta/riskbalansen, liksom screening av metabola riskfaktorer, vägas in före beslut om läkemedelsbehandling. Vid insättning rekommenderas låg dos och långsam upptrappning samt strukturerad uppföljning av effekt och biverkningar. Alfa- 2-adrenerga agonister används och rekommenderas ofta som förstahandsval av kliniker och experter, på grund av deras gynnsammare biverkningsprofil jämfört med neuroleptika, och särskilt om adhd förekommer samtidigt.

MeSH