Sammanfattning
Lymfogranuloma venereum (LGV) är en sexuellt spridd
infektion, orsakad av tre genotyper (L1, L2 eller L3) av
Chlamydia trachomatis. LGV förekommer i Europa
nästan enbart hos män som har sex med män (MSM)
med högriskbeteende, oftast med samtidig hiv-infektion.
I Sverige har LGV ökat från enstaka importfall
2005 till att idag vara en endemisk sjukdom, huvudsakligen
i Stockholm. LGV är en invasiv infektion som
obehandlad har tre stadier. Hemorrhagisk proktit är
den vanligaste kliniska manifestationen och endast
5–27 % har asymtomatisk rektal infektion. Genital infektion
förekommer och kan ge stora smärtsamma
lymfadeniter med abscessbildning i ljumskarna (så
kallade buboner). Ruptur och fistelbildning förekommer.
För diagnos krävs laboratoriepåvisad LGV. Vanligtvis
görs först analys av C. trachomatis med rutinmetod
och därefter påvisas specifikt LGV-DNA vid
hänvisningslaboratorium. Klamydiaprov kan tas från
urin, rektum, sår, lymfkörtel (aspirat) eller tarmvävnadsprov.
Histopatologi av lymfkörtelvävnad kan visa
ospecifik follikulär hyperplasi och abscessbildning.
LGV kräver högre dos antibiotika och längre
behandlingstid
än vanlig klamydia. Tidig behandling
är viktig för att minska risken för progressiv lokal spridning
och övergång i kronisk fas med svår proktit,
proktokolit, fistlar, strikturer, fibros, ärrbildning och
destruktion av retroperitoneala körtlar och lymfgångar,
en sjukdomsbild som liknar Crohns sjukdom.
Förstahandsval vid behandling är doxycyklin
100 mg 2 gånger dagligen i 3 veckor. Vid överkänslighet
mot tetracykliner är erytromycin 500 mg 4 gånger
dagligen i 21 dagar ett alternativ. Effekten av azitromycin
och moxifloxacin är dåligt dokumenterad. Förlängd
terapi och ibland flera olika antibiotikakurer kan behövas
i kroniska fall. Det är viktigt med kontrollprov efter
avslutad behandling.