Sammanfattning
Injektionsbehandlingar vid MS har funnits sedan mitten av 90-talet och ingår i arsenalen av
första linjens behandlingsalternativ. Till dessa behandlingar räknas interferon beta-1b (IFNB-1b),
interferon beta-1a (IFNB-1a) och glatirameracetat (GA), för en sammanställning se Tabell I. Samtliga
substanser är indicerade för vuxna personer med skovvis MS (relapsing-remitting MS, RRMS) och
efter ett första demyeliniserande skov (clinically isolated syndrome , CIS) utan fastställd MS-
diagnos, förutsatt att differentialdiagnostisk utredning utesluter andra diagnoser och att det föreligger
risk för fortsatt inflammatorisk aktivitet. IFNB-1b är därtill indicerat för patienter med
sekundärprogressiv MS (SPMS) med aktiv sjukdom i form av pålagrade skov.
Pivotala data och jämförande studier talar för en likvärdig klinisk effekt för injektionsbehandlingarna
med en
minskning av årlig skovfrekvens med omkring 30-35 % över två år jämfört med placebo (1-8). För
samtliga injektionsbehandlingar finns också en dokumenterad effekt på inflammatorisk aktivitet vid
magnetkameraundersökningar (MR). Förutom de pivotala studierna finns en omfattande erfarenhet
från öppna långsiktiga uppföljningar som uppvisar en gynnsam säkerhetsprofil
för såväl IFNB-1b, IFNB-1a som GA. Tolerabiliteten är en begränsande faktor för användningen,
framför allt
mot bakgrund av injektionsrelaterade influensaliknande symtom för interferonpreparaten samt
hudirritation vid
injektionsstället, medan övriga biverkningar är mindre vanligt förekommande (se nedan). INFB kan i
sällsynta
fall påverka lever och tyroidea eller ge leukopeni, varför blodprover bör kontrolleras regelbundet. För
INFB föreligger en varierande risk för att utveckla neutraliserande antikroppar (Nab) mot läkemedlet,
vilket kan kontrolleras med blodprovstagning.