Sök artiklar i SveMed+

Tidskrift

Sammanfattning

De biologiska läkemedel som utvecklats för behandling av svårbehandlad, delvis steroidresistent astma är baserade på användandet av monoklonala antikroppar som riktar sig antingen mot en specifik mediator (ligand) eller receptor. Till skillnad från kemiska läkemedel är biologiska läkemedel mer komplicerade och dyrare att framställa, eftersom de är avhängiga av en känslig biologisk process, som måste övervakas och underhållas. De biologiska läkemedel som finns eller kommer på marknaden inom den närmaste framtiden har i mycket samma målgrupp, d v s Th2-driven astma. Behandlingen är bland annat omalizumab (anti-IgE-behandling), anti-IL5-, anti-L13- och anti-IL4-behandling. De studier som hitintills genomförts på bruk av biologiska läkemedel mot svår astma har varit på strikt selekterat patientmaterial, mer ägnat att tillfredsställa myndigheters krav på kostnader och nyttoeffekt och mindre på att definiera vilka patienter som kan ha nytta av den nya medicinen på lång sikt. Många patienter med svår eosinofil astma har samtidigt problem med en kronisk svårbehandlad rinosinusit med polyper, och de har således blivit bortselekterade i de studier som hittills har genomförts. Omalizumab skiljer sig i vissa avseenden från övriga biologiska alternativ genom att utgöra ett självklart alternativ vid allergiskt driven svår astma. För gruppen icke-Th2-driven astma har vi idag inga väldokumenterade biologiska läkemedel.

MeSH